Livet har så mycket att erbjuda. Mitt liv är fyllt med allt jag någonsin kunnat önska mig. Just därför är smärtan just nu så fruktansvärt stor när vi nu vet att min största kärlek måste lämna mig. Att domen skulle bli så hård. Att det ljuva livet inte skulle få fortsätta, fast det knappt hade hunnit börja. Varför? Varför ska inte våra drömmar få slå in? Vi som drömde så fint. Och stort. Var det därför? Var det för perfekt?

När vi träffades för 3 och ett halvt år sedan så drogs vi till varandra av någon magisk kraft, för den var inte mänsklig. Och vi hörde ihop från den dagen. Det kommer vi att fortsätta göra. Det är ett själsligt band, sånna kan inte ens cancer bryta ner. Vi vet inte hur lång tid han har kvar? Om det är 2 veckor eller 3 månader som vi får älska varann hud mot hud, skratta ihop, njuta av närheten. Men tiden är absolut inte för alltid som vi alltid trott. Tiden är knapp. Och jag är så besviken på livet som sviker oss. När han aldrig svikit mig och aldrig kommer, när jag aldrig svikit honom och aldrig kommer.

Han säger till mig att “älskling, du kan inte sörja mig medan jag är vid liv” och han har så rätt. Nu ska vi älska och leva, ingenting annat.

Så smärtsamt men så viktigt… Hjälp mig Gud, att lyfta honom…