Är det så att det stämmer som dom säger, att livet aldrig blir som man tänkt sig. Jag har ju alltid förstått att det kan svänga lite i planerna, men inte att det skulle komma som en bomb. På ett telefonsamtal förändras allt, och det känns som att luften jag brukar andas inte finns längre. I somras… Slutet på maj, allt hade precis börjat bli grönt… Vi njöt av livet som aldrig förr och sen pang, så började kampen. Kampen om livet, kampen om att vi ska få uppleva alla våra drömmar och planer som vi byggt upp tillsammans, familjen vi hoppats på att få bilda tillsammans, resorna vi drömt om. Vi hade bott i vår gemensamma lägenhet i några månader. Han hade ju precis blivit klar med studierna och precis fått jobbet som han verkligen ville ha. 4 dagar hann han vara på den nya arbetsplatsen, sen klarade han inte av smärtan i nacken längre och jag lyckades äntligen att tvinga med honom till akuten. Blodcancer (AML) blev domen. Tron blev vår tröst. Kärleken vår smärtlindring. Att just han skulle få den svåraste sorten, att ingenting hjälper, det är det som är det svåra att förstå. Unga som får den här vidriga sjukdomen har ju oftast bra prognoser, har vi ju hört. Men inte min prins. Inte min Junior. Nu ska livet ge mig den svåraste minuten man kan få i livet, det är att sitta bredvid när mitt hjärta min kärlek min älskling somnar för sista gången, 26 år gammal, bredvid mig. Men livet har även gett mig den viktigaste uppgiften jag någonsin kommer att få, det är att ge honom trygghet, kärlek och lugn innan det är dags för honom att få vingar. Att göra detta utan att bryta ihop, skrika rakt ut, hata livet… Det blir inte lätt. Men anledningen till att jag faktiskt kommer att klara det, är för att min superman gjort mig till en bättre människa. Han säger åt mig att hålla lugnet. Han är helt underbar. Tårarna rinner så kraftigt just nu att jag får avsluta att skriva här…
Oj, vad vackert och intelligent, så fantastisk kärlek i en brutal verklighet. Mina ögon tåras av både sorg och förtröstan. Vi tänker på er båda.
/Michael och Marjo
Livet är inte rättvist, och man ser inte alltid mening med vad som sker. Finner inte ens ord. . .
Men att din prins har en prinsessa som du i dessa tider är en välsignelse. . .
Vi är många som kommer finnas där för dej, trösta och stötta men först och främst och in i det sista så ska vi be, tro och hoppas !!
<3
Jag finner inga ord Elsa. Jag är så ledsen för er skull. Er kamp och kärlek har berört så många människor och jag hoppas på ett mirakel så att er kärlekssaga får det slut det förtjänar, att alla era drömmar ska få möjlighet att slå in, precis som dom ska när man är ung <3 all kärlek till er.
fina fina elsa, tänker på dig och junior. <3
Vår fina Elsa,.. Mitt hjärta går i tusen bitar och min själ gör gör ont för vad som händer Er just nu. Vi ber för mirakel!! Kärlek gånger 1000
Gud Elsa. Jag kan verkligen inte tänka mig hur det skulle kännas om min pojkvän hade drabbats av cancer. Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg. Du är så stark och alla mina tankar går till dig och din prins. Ta hand om dig !
Älsa.. Att trösta i det otröstliga är en svår uppgift.. Men Ni har oss alla vid Er sida. FUCK FUCK FUCK!!! CANCER!!!
<3 //J
Otroligt vackert skrivet.
<3
Har ikke ord… All kjærlighet til dere. <3