Det är långt kvar… men allt vi kan göra är att vänta. Och tro!! Vi slutar aldrig att tro… Min helg har varit väldigt lugn, som de varit hela den här sommaren. Viktigast av allt just nu är att vara nära honom. Min stolthet! Det mysiga (i all den här skiten) är att vi båda trivs så bra i mjukiskläder, soffhäng och bra tv. Vi bråkar ju såklart som vanligt om TV-kontrollen, men samtidigt ger han mig sitt fina leende och jag får kyssa hans hårlösa huvud så mycket jag vill. Jag är övertygad om att medicinen han behöver, inte bara kommer i tablettform. Den kommer även i kärlek, i skratt och i närhet. Där kommer jag in… Att vara förälskade när man lever i rädsla och oro är inte en dans på rosor. Men vi har fan skills måste jag säga. Ah Kärleken… den är starkare än någonsin!

#fuckcancer